| dc.description.abstract | Denna uppsats är en kulturhistorisk studie om hur de norska ämbetsmännen förhöll sig till ära, och hur de förknippade ära med sin roll som ämbetsmän under tidsperioden 1814 till 1836.Avsikten med uppsatsen är att se på hur äreförståelserna manifesterades som ett resultat av tidsperiodens kulturella och ideologiska strömningar. I samband med framväxten av en modernare byråkrati och ämbetsverk, uppmärksammar jag att ämbetsyrket i hög grad kunde betraktas som ett livskall som var en källa till meningsfullhet och ära, och att det bör ses i ljuset av den norska statens utveckling. Jag kommer argumentera för att den första tidsperioden under den svensk-norska unionen aktualiserade äreförståelser och ärekänslor, som var kopplade till befästandet och förstärkandet av en norsk nationalkaraktär. Jag kommer även se på hur dessa hållningar kom till uttryck i mötet med svenskarna, vilket jag betecknar som ett kulturmöte.
Eftersom uppsatsen har som avsikt att se om det var någon koherens mellan ämbetsmännens äreförståelser – och deras roll som ämbetsmän, ser jag på hur ämbetsmännen förhöll sig till ära i förbindelse med en ny maktfaktor: folket. Detta är något jag demonstrerar genom att hänvisa till hållningar och uttalanden som gjorde sig gällande i samband med utvecklandet av en skriftlig offentlighet. Jag argumentera för att pressen kunde fungera som en äretribunal, där ämbetsmännens ära sattes på prov.
Uppsatsen ser även på den nya generationen av ämbetsmäns uppfattningar av ära och ärekänsla. I samband med detta pekar jag på att den nya generationens hållningar representerade både kontinuitet och brott med den föregående generationens. Genom min studie kommer jag visa att äreförståelserna som gjorde sig gällande hos de norska ämbetsmännen under studiens tidsperiod, kan ha fordrat ämbetsmännen att uppträda som folkets tjänare och representanter – i linje med det norska samhällets moderniserings- och demokratiseringsprocess. | en_US |
