| dc.description.abstract | Bakgrund: Sverige har under de senaste fem åren tagit emot ett stort antal flyktingar från olika länder i världen. Personerna förväntas etablera sig och bli självförsörjande. De har emellertid olika förutsättningar, där en del är vuxna med synnedsättning. Vi vet inte så mycket om hur det har gått för dem i etableringsprocessen in i det svenska samhället. Det är viktigt att dra lärdom av det som varit, av erfarenheter som yrkesverksamma upplevt, för att utveckla ny kunskap. Detta för att nyanlända vuxna med synnedsättning, eller med andra funktionsvariationer, i framtiden skall få så goda förutsättningar som möjligt att etablera sig i vårt land.
Syfte: Syftet med studien är att identifiera orsaker till en fördröjd etableringsprocess för nyanlända vuxna med synnedsättning, samt att belysa hur organisatorisk samverkan i etableringsprocessen fungerat mellan tre aktörer; Arbetsförmedlingen, sfi och regionernas syncentraler.
Metoder: Kvalitativa intervjuer i form av strukturerade fokusgruppsintervjuer genomfördes digitalt via Google Meet, Microsoft Teams och Skype. Det var tre intervjuer med personal på syncentraler, tre med personal på sfi och en med synspecialister på Arbetsförmedlingen. Metoden för analys var innehållsanalys.
Resultat: Nyanlända vuxna med synnedsättning stöter på utmaningar i etableringsprocessen och många är fortsatt inskrivna på Arbetsförmedlingen efter etableringsprogrammets slut. Det tas inte hänsyn till synnedsättningen vid ankomst till Sverige och det ges inte rätt förutsättningar att förstå det svenska samhället. Hinder som identifierats är relaterade till lagar/styrdokument men också till hinder inom verksamheter och i samverkan dem emellan. Vuxna med synnedsättning är inte en homogen grupp. Graden av synnedsättning varierar och det kan finnas ytterligare utmaningar i relation till kön, etnicitet, utbildningsbakgrund, bostadsort, ålder och i skärningspunkter dem emellan, så kallad intersektionalitet. Personens egen vilja och motivation påverkar väldigt mycket. Många nyanlända med synnedsättning har tackat nej till rehabilitering och till att använda hjälpmedel. Personerna har sällan fått individuellt anpassade planeringar utan mycket av det som erbjudits inom etableringsprogrammet upplevs utformat för en ”normalitet” och skall ”passa alla”. Personerna har haft olika planeringar med de olika verksamheterna och det har saknats samsyn.
Konklusion: För att nyanlända vuxna med synnedsättning skall få samma möjligheter som andra nyanlända vuxna, att lyckas i sin etablering, krävs en formaliserad samverkan mellan aktörer de möter, för att göra en samordnad individuellt utformad planering med anpassade aktiviteter så personen med synnedsättning kan nå sina mål utifrån sina förutsättningar. | en_US |
